Evl.fi – Vår kyrka |Sacrista – vi som tjänar kyrkan |Our Church in English

Sidan 3 Föregående sida Följande sida

Karl-Johan Hansson:

Finlandssvensk psalmhistoria

Finlandssvensk psalmtradition

Den finlandssvenska psalmtraditionen har av naturliga orsaker sina rötter i Sverige. Den bygger i sin tur på den världsvida kyrkans sång. Fram till 1809, och ännu efter att Finland hade blivit storfurstendöme under Ryssland, följdes det mönster för psalmsång som hade utvecklats i det svenska riket. Den äldsta kända ”psalmboken” (benämningen togs i bruk först 1543) är Någre Gudhelige Wisjor (1530), följd av en större samling med 46 psalmer, Svenska sånger eller visor (1536). Under senare delen av 1500-talet och fram till slutet av 1600-talet utgavs många olika psalmböcker, men ingen blev officiellt antagen för hela riket.

Den första officiellt påbjudna psalmboken i Sverige-Finland var den s.k. gamla psalmboken 1695, också kallad den karolinska (med koralbok 1697). Den tillkom under enväldets och renlärighetens tid när man ville skapa politisk enhet och kyrklig ordning i riket. Psalmboken innehåll 413 psalmer, av vilka många är översättningar från tyska. Också betydande svenska diktare finns representerade; Jesper Swedberg, Haqvin Spegel, Israel Kolmodin, Lasse Lucidor och Jakob Arrhenius.

Stilen i 1695 års psalmbok är bibliskt kärv och språket tämligen oslipat. Till innehållet är psalmerna dogmatiska, en sorts troslära på vers. De handlar rätt ofta om plågor och elände, som var en naturlig del av den tidens vardag – men också om glädje och naturens skönhet. Kända psalmer från den s.k. gamla psalmboken som fortfarande är i bruk (1986) är bl.a. Den blomstertid (535) och Lova Gud i himmelshöjd (292).

1695 års psalmbok blev en verklig folkbok. Den användes i Sverige fram till år 1819 och Finland fram till 1886, i närmare 200 år. Det är således först mot slutet av 1800-talet som vi kan tala om en egen finlandssvensk psalmtradition.

När Finland införlivades med Ryssland 1809 pågick i Sverige arbetet med den nya psalmbok som skulle komma att antas 1819, den s.k. wallinska psalmboken. I Finland aktualiserades frågan om man fortsättningsvis borde följa Sverige eller hellre satsa på en egen psalmbok. Förespråkarna för en egen segrade. I samband med att man firade reformationens 300-årsjubiléum 1817 i Åbo tillsattes en kommitté med uppdrag att utarbeta både en ny svensk och en ny finsk psalmbok.

Arbetet med den svenska psalmboken gick trögt. Det dröjde ändra fram till mitten av 1800-talet – alla tidigare kommittémedlemmar hade hunnit dö – innan arbetet tog fart. Våren 1853 utfärdade senaten ett brev om ny start. En period av intensivt psalmskapande inleddes, men också en tid av skarpa brytningar mellan olika ideal. Kampen stod mellan gammalt och nytt, mellan neologer och pietister, mellan kultisk kristendom och personlig tro. Litterärt diskuteras bl.a. om psalmens språk borde vara poetiskt upphöjt eller folkligt. Enligt planen skulle författarna Johan Ludvig Runeberg, Lars Stenbäck och Bengt Olof Lille utarbeta var sitt förslag till ny psalmbok. Men bara Runeberg skred till verket.

Johan Ludvig Runeberg

Johan Ludvig Runeberg (1804-1872), lektor i romersk litteratur och grekiska vid gymnasiet i Borgå, var erkänd som landets främsta diktare. Det väckte ändå en viss förvåning att han valdes att förnya psalmboken. Han ansågs stå rätt främmande för det kyrkliga livet. Från februari1854 ägnade han sig under närmare två år bara åt psalmboken. Att det inte var någon lätt uppgift framgår av hans egna ord:” Jag anfäktas med en stor osäkerhet, som jag en varit van att känna vid det lilla jag förut skrivit. Stundom repar jag mod och tänker: det bär ju sig skäligt; en annan gång tycker jag, att alltsammans är förfelat skralt och matt.”

Runeberg arbetade likväl med stor iver och var klar med sitt förslag redan i slutet av 1856. Förslaget granskades och godkändes för tryckning våren 1857. Det utkom lagom till 700-årsminnet av kristendomens införande i Finland.

En psalmboksförnyelse startar aldrig från noll. Som grund ligger den tidigare psalmboken. Användbara psalmer bevaras, obrukbara texter utmönstras och nya psalmer införs. De psalmer som övertas från tidigare psalmboken bearbetas för det mesta både språkligt och innehållsligt för att motsvara tidens krav. En psalmbok skiljer sig på detta sätt från en diktantologi, där författarnas texter införs oförändrade från tid till tid.

Runeberg hade en konservativ syn på psalmerna. I sitt förslag följde han den gamla psalmboken från 1695. Han använda samma uppställning och samma disposition. Också antalet psalmer (413) är detsamma. Själv bidrog Runeberg med 60 nyskrivna psalmer och översättningar, förutom alla de ändringar som han vidtog i de gamla psalmerna.

Av Runebergs originalpsalmer från förslaget 1857 återfinns 24 fortfarande i vår nuvarande psalmbok 1986 och flera hör till de mycket sjungna: Han på korset (74), Kom till mitt arma hjärta (114), En dyr klenod (199), Himlars rymd (450), Jag lyfter ögat (492), Bevara Gud vårt fosterland (546). Som ett allmänt omdöme kan sägas att hans psalmer kännetecknas av en glad och ljus ton och en positiv syn på den kristna tron.

Runebergs psalmboksförslag mottogs mycket positivt när det kom ut. Men småningom började kritiska röster höras, bl.a. från pietistiskt håll. Kritikerna tyckte sig hitta avvikelser från kyrkans lära och de saknade förståelse för Runebergs poetiska bildspråk. Förslaget blev inte den psalmbok som många hoppats. På grund av vacklande hälsa drog sig Runeberg tillbaka. År 1863 lämnades förslaget till Stenbäck och Lille för fortsatt granskning. Resultatet blev att Stenbäck utarbetade ett eget psalmboksförslag.

Lars Stenbäck

Lars Stenbäck (1811-1870), diktare, kyrkoherde och professor i pedagogik vid Helsingfors universitet, var en subjektiv lyriker som i säker form gav uttryck åt ett tungt allvar och heta mörka känslor. Han ivrade för ett modernt psalmspråk, samtidigt som han ville konservera den gamla psalmbokens anda. Utifrån sin teologi strävade han efter att ge psalmerna ett mer bibliskt och kyrkligt, d.v.s. pietistiskt, innehåll. Psalmerna blir ett kyrkopolitiskt vapen.

Stenbäcks psalmboksförslag publicerades 1866. Det följer vad dispositionen och antalet psalmer beträffar Runeberg. Med det är som om Stenbäck hade varit rädd för den ljusa tonen och glädjen hos Runeberg, trots att han beundrade Runebergs ”säkra takt och fina känsla för det objektiva”. Läromässigt ogillade han i gudsrelationen allt som luktade människoverk. Uttryck som glädje och lovsång har bytts ut mot synd, skuld och nåd. När Runeberg i en adventspsalm sjunger ”Till nådens tron med lovsång träd” så föredrar stenbäck ”Till nådastolen tröstligt träd”. När Runeberg talar om glädje så ändrar Stenbäck det till syndig glädje. Han utmönstrade fjorton av Runebergs originalpsalmer.

Stenbäck skrev få egna psalmer. Hans insats är främst bearbetarens och översättarens. Till hans speciella förtjänst bör räknas att han i sitt förslag upptog värdefullt material ur den rikssvenska psalmboken 1819. I den nuvarande psalmboken 1986 representeras Stenbäck av sex original och fyra översättningar. Mest känd är den i tiden mycket omdiskuterade och den för pietistisk fromhet kännetecknade och känslofyllda För Jesu milda ögon (369). Stenbäcks psalmer har, i motsats till Runebergs, inte nått över landets gränser.

Stenbäcks psalmboksförslag motsvarade bättre än Runebergs tidens kyrkliga uppfattningar men det drabbades ändå av samma öde som föregångaren. Det underkändes. I följande skede gavs uppdraget åt Zacharias Topelius och Frans Ludvig Schauman.

Zacharias Topelius

Zacharias Topelius (1818-1898), journalist, författare och professor i historia vid Helsingfors universitet, kände en stark dragning till det religiöst innerliga. Han menade att psalmen måste vara lättförståelig och folklig. ”Den psalm som icke anslår en gudfruktig bondkvinna ... är ingen äkta psalm”. I revisionen ville han närma sig den gamla psalmboken från 1695. Schauman strävade i sin tur efter dogmatisk korrekthet. Topelius blev den som omsatte principerna i diktning och han drevs under arbetets lopp även till att skriva egna psalmer.

Resultatet blev ett tredje psalmboksförslag som publicerades 1869. Det innehåller, som det första i raden, även melodier. Antalet psalmer är fortfarande 413, men förslaget har utökats med ett bihang omfattande 111 psalmer. Men inte heller denna revision kunde godkännas. Nu började också en intensiv polemik om psalmboksarbetet.

Stenbäck publicerade en artikelserie i Helsingfors Dagblad, där han skarpt gick till rätta med arbetet. Från sitt sjukläger i Borgå dikterade självaste Runeberg 1871 en protest mot det sätt på vilket hans psalmer hade behandlats. Han önskade bli ”befriad från denna tvetydiga författarära”. J. E. Strömborg, Runebergs biograf, gav ut en längre artikelserie. Topelius skrev en bok i frågan. En växande opinion krävde att en kommande psalmbok skulle ligga närmare Runebergs förslag.

Vid det första allmänna kyrkomötet 1876 tillsattes ännu en ny kommitté där bl.a. Topelius ingick. Ett fjärde förslag utarbetades och trycktes 1880. I detta hade man nu på nytt närmat sig Runeberg. Flera av nationalskaldens utmönstrade psalmer hade återinförts. Psalmboksförslaget hade också fått en ny disposition och var inte längre bundet till den gamla psalmboken. Topelius bidrog med 40 nya psalmer. Av dessa ingår fortfarande hälften, 13 original och sju översättningar, i 1986 års psalmbok. Flera hör till de mycket sjungna: Giv mig en glans (32), Herren vår Gud är en konung (289), Sanningens Ande (322), Hur härligt vittnar land och sjö (544). Men Topelius var själv missnöjd med resultatet. Enligt hans mening var ”hundratals psalmer” alltför svaga. ”Ett lappverk är allt vad vi förmått åstadkomma” . Psalmboksarbetet närmade sig ändå slutrakan.

Vid följande kyrkomöte 1886 kunde den första finlandssvenska psalmboken godkännas. Förarbetet hade pågått i 69 år.

 

Artikeln är en bearbetad version av ”Finlandssvensk psalmhistoria” som ingår i boken Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria. Red. Brita Högnäs-Sahlgren och Karl Sahlgren. Sahlgrens förlag 2001.

Adressen till den här sidan är evl.fi/psalmbokenKakor (cookies) Respons Bookmark and Share

Psalmboken är den Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland svenska psalmbok från 1986 i en nyare upplaga - Melodipsalmboken. I webbversionen hittar du dessutom en del kringtexter om psalmerna. Psalmerna får skrivas ut för privat bruk eller i forskningssyfte. För kommersiell användning av psalmmaterialet behövs tillstånd av upphovsrättsinnehavaren. Psalmboken i webbformat har utvecklats av Kyrkans central för det svenska arbetet.

  Sök på evl.fi